Antinukleära antikroppar

Antinukleära antikroppar (ANA) är autoantikroppar som riktas mot komponenter i cellkärnan, inklusive DNA, RNA, histoner och olika nukleoproteiner. Förekomsten av ANA i serum analyseras vid flera systemiska autoimmuna sjukdomar, särskilt reumatiska bindvävssjukdomar.

Det förekommer även olika typer av ANA, så kallade kärnantikroppar som också är relaterade till andra bindvävssjukdomar. Ett exempel är antikroppar mot centromerer, som ofta ses vid en begränsad form av sklerodermi – en sjukdom som påverkar hud och bindväv samt vid primär biliär kolangit (PBC), en kronisk leversjukdom.

Om ANA-reaktionen är starkt positiv och riktad mot nukleoler (en specifik del av cellkärnan), kan det vara ett tecken på systemisk skleros. Däremot är svagare ANA-reaktioner vanliga även hos personer utan tydliga sjukdomssymtom, och behöver inte alltid vara kliniskt betydelsefulla, varpå uppföljning vid positiva provsvar alltid bör utredas utifrån symtombild.

Immunologisk bakgrund

ANA bildas när immunförsvaret förlorar tolerans mot kroppsegna nukleära antigen, vilket leder till en autoimmun reaktion. Dessa autoantikroppar är inte specifika för en enskild sjukdom utan kan ses vid flera tillstånd med autoimmun etiologi. De påvisas ofta genom indirekt immunofluorescensteknik (IFA) på humana epiteliala (HEp-2) celler, där både antikroppstitern och det fluorescensmönster som uppstår ger diagnostiskt värdefull information.

Vanliga mönster inkluderar:

• Homogent (diffust): ofta kopplat till anti-DNA eller anti-histonantikroppar.
• Kornigt (granulärt): vanligt vid Sjögrens syndrom och systemisk lupus erythematosus (SLE).
• Centromer-mönster: typiskt vid begränsad kutan systemisk skleros (CREST).
• Nukleolärt mönster: förknippas med diffus kutan systemisk skleros.

Klinisk betydelse

ANA förekommer hos över 95 % av personer med SLE och utgör därför ett av kriterierna i klassifikationssystem för sjukdomen. ANA är dock inte specifik för SLE och kan även ses vid andra sjukdomar såsom:

• Sjögrens syndrom
• Systemisk skleros
• Polymyosit och dermatomyosit
• Blandade bindvävssjukdomar (MCTD)
• Autoimmun hepatit
• Primär biliär kolangit (PBC)

Ett positivt ANA-test är därför ett känsligt men ospecifikt fynd. En lågpositiv ANA-titer kan även förekomma hos friska individer, särskilt äldre kvinnor. Förekomsten av ANA i den allmänna befolkningen ligger på cirka 5 %, men stiger med stigande ålder.

Diagnostisk strategi vid analys av S-ANA

ANA används ofta som ett screeningtest vid utredning av symtom som tyder på systemisk autoimmun sjukdom. Vid positivt utfall kompletteras analysen vanligtvis med specifika autoantikroppar via ett ENA-paneltest (extraherbara nukleära antigen), exempelvis anti-Ro/SSA, anti-La/SSB, anti-Sm, anti-RNP, anti-Scl-70 och anti-Jo-1.

För diagnostik av SLE kan även anti-dsDNA och komplementnivåer (C3, C4) tillföras som kompletterande analyser.

Begränsningar

ANA är inte diagnostiskt i sig, analysen måste tolkas i relation till klinisk bild och kompletterande provtagning. Ett positivt resultat utan symtom bör tolkas med försiktighet och behöver inte innebära autoimmun sjukdom. ANA kan vara övergående positivt i samband med infektion eller vissa läkemedelsreaktioner.

Information om analysen S-ANA