Selen

Vad är Selen?

Selen är ett essentiellt spårämne som kroppen behöver i små mängder för att upprätthålla normal fysiologisk funktion. När man analyserar S-Selen mäts koncentrationen av selen i blodets serum. Selen fungerar som en nödvändig komponent i flera selenberoende enzymer (selenoproteiner) som är involverade i kroppens antioxidativa försvar, immunreglering, sköldkörtelmetabolism och fertilitet.

Selen är särskilt viktigt för aktiviteten i enzymet glutationperoxidas (GPx), vilket skyddar kroppens celler mot oxidativa skador genom att neutralisera väteperoxid och andra reaktiva syreradikaler. Ett tillräckligt selenintag är därför avgörande för cellförsvar, kronisk sjukdomsprevention och hormonell balans.

Relation till sköldkörtelfunktion

Selen spelar en central roll i ämnesomsättningen av sköldkörtelhormoner. Det selenberoende enzymet jodtyronin-dejodinas är ansvarigt för omvandlingen av det inaktiva hormonet tyroxin T4 till det biologiskt aktiva trijodtyronin T3. Vid selenbrist kan denna omvandling påverkas negativt, vilket i sin tur kan påverka ämnesomsättning och energinivåer. Brist på selen har även kopplats till en ökad risk för autoimmun tyreoidit (ex. Hashimotos sjukdom).

Vid utredning av sköldkörtelrubbningar (såsom hypotyreos eller autoimmun tyreoidit) kan analys av S-Selen ge viktig information som komplement till TSH, fritt T3 och fritt T4. I vissa fall kan selentillskott övervägas som stöd för sköldkörtelns enzymatiska aktivitet, särskilt vid dokumenterad brist.

Selenomsättningen i kroppen

Selen tillförs kroppen via födan i olika former – främst som organiskt selen (selenmetionin, selenocystein) och oorganiskt selen (selenit, selenat). De bästa naturliga källorna till selen är paranötter, inälvsmat, fisk, skaldjur, ägg, kyckling, kött och mejeriprodukter. Grönsakers seleninnehåll varierar stort beroende på jordmånen där de odlats. I Sverige är selenhalten i jordarna låg, vilket innebär att vegetabilier odlade här ofta innehåller lägre mängder selen jämfört med importerade alternativ.

Oavsett kemisk form absorberas selen effektivt i mag-tarmkanalen och via lungorna. I kroppen binds det till specifika bärarproteiner och transporteras via blodet till vävnader där det inkorporeras i selenoproteiner. Överskott av selen inom normalspannet utsöndras via urinen.

Symtom vid avvikande selennivåer

Avvikande nivåer av selen kan ge upphov till olika symtom beroende på riktningen:

• Selenbrist: Trötthet, muskelsvaghet, nedsatt immunfunktion, fertilitetsproblem, håravfall, hjärtpåverkan (ex. Keshans sjukdom), samt risk för autoimmun tyreoidit.
• Selenöverskott: Illamående, metallsmak, hår- och nagelförändringar, hudutslag, och neurologiska besvär i svårare fall.

Varför analyserar man S-Selen?

S-Selen analyseras för att utvärdera kroppens selenstatus och används både i diagnostiskt och preventivt syfte. Provet är särskilt relevant vid misstänkt brist, överdosering via kosttillskott, samt i samband med vissa kroniska sjukdomar och näringsobalanser.

• Misstänkt brist vid undernäring, tarmsjukdom eller långvarig parenteral nutrition
• Bedömning av sköldkörtelmetabolism (T3/T4-konversion)
• Övervakning av tillskottsbehandling
• Utredning av kronisk inflammation, oxidativ stress eller infertilitet

Relation till andra näringsämnen och biomarkörer

Selen fungerar i synergism med zink och vitamin E i det antioxidativa nätverket. Brist på någon av dessa näringsfaktorer kan minska effekten av selenberoende enzymer. Selen har dessutom en viktig interaktion med jod i regleringen av sköldkörtelhormon och återkopplingsmekanismen via TSH. Det är därför vanligt att man vid utredning av selenstatus även analyserar TSH, fritt T3, fritt T4 samt andra spårämnen som zink.

Analysmetod S-Selen

Metod: ICP-MS (inductively coupled plasma mass spectrometry)

Referensintervall S-selen

Källa: Sahlgrenska Universitetssjukhuset.