P-PK (INR), Protrombinkomplex är ett funktionsprov som mäter aktiviteten i det extrinsiska koagulationssystemet. PK avser protrombinkomplex, vilket inkluderar flera vitamin K-beroende koagulationsfaktorer, främst faktor II (protrombin), VII och X. Dessa faktorer aktiveras sekventiellt i en kaskadliknande process som kulminerar i bildningen av fibrin – ett protein som stabiliserar blodproppen och möjliggör effektiv hemostas.
INR (International Normalized Ratio) är ett mått som används för att standardisera resultatet av protrombintidsmätningar (PT) mellan olika laboratorier och analysmetoder. Eftersom reagensens känslighet kan variera mellan laboratorier, omvandlas protrombintiden till en enhetslös kvot (INR) som tar hänsyn till metodens känslighet (ISI – International Sensitivity Index). Formeln gör att INR-värdet blir direkt jämförbart oavsett testmetod. Ett INR-värde på exempelvis 1,2 innebär att patientens blod koagulerar 1,2 gånger långsammare än normalreferens. Hos friska individer ligger INR oftast mellan 0,9 och 1,2. Vid behandling med warfarin eftersträvas vanligtvis ett terapeutiskt intervall mellan 2,0–3,0, beroende på indikation.
Funktion och biologisk roll
P-PK (INR) avspeglar aktiviteten hos de vitamin K-beroende koagulationsfaktorerna, särskilt faktor II, VII och X, samt till viss del faktor V och fibrinogen.
- Koagulationsreglering: Faktorerna som mäts i PK-testet är centrala för att initiera och förstärka koagulationskaskaden. Minskad syntes eller funktion av dessa faktorer förlänger protrombintiden och ökar INR-värdet.
- Leversyntes: Samtliga faktorer påverkas av leverns syntesförmåga, vilket gör INR till ett känsligt mått vid leversvikt.
- Vitamin K-beroende funktion: Vid vitamin K-brist, malabsorption eller hämning av vitamin K-metabolismen hämmas aktiveringen av koagulationsfaktorerna, vilket leder till förhöjd INR.
- Blödningsrisk och antikoagulantia: INR används för att styra doseringen av warfarin och andra vitamin K-antagonister, i syfte att balansera trombosförebyggande effekt mot blödningsrisk
Diagnostisk och användning av P-PK
P-PK (INR) analyseras vid flera kliniska frågeställningar där koagulationsförmågan behöver bedömas eller övervakas.
Förhöjt P-PK INR
Ett förhöjt INR indikerar förlängd koagulationstid och kan förekomma vid:
- Warfarinbehandling – terapeutiskt mål vanligen 2,0–3,0.
- Vitamin K-brist – till exempel vid antibiotikabehandling, malnutrition eller malabsorption.
- Leversjukdom – nedsatt syntes av koagulationsfaktorer.
- Koagulopatier – exempelvis vid sepsis eller DIC.
Lågt eller normalt INR
Låga eller normala INR-värden förekommer hos friska individer eller vid otillräcklig effekt av antikoagulantia.
Användningsområden inkluderar:
- Dosjustering vid antikoagulantiabehandling
- Preoperativ riskbedömning
- Utvärdering av leversyntesfunktion
- Utredning av blödningsbenägenhet
P-PK (INR) och relaterade blodmarkörer
Vid bedömning av koagulationsrubbningar analyseras INR ofta tillsammans med:
- APTT: (aktiverad partiell tromboplastintid): mäter den intrinsiska koagulationsvägen.
- Fibrinogen: avgör koaglets stabilitet.
- Leverstatus: ALAT, ASAT, bilirubin och albumin ger kompletterande information.
- Trombocyter: viktiga för primär hemostas och blödningskontroll.